Kirurgi och strålbehandling är de viktigaste metoderna för att behandla hjärntumörer. Ibland ges också cytostatika. Ofta krävs dessutom åtgärder som inte är direkt riktade mot tumören utan mot dess följder, exempelvis svullnad i hjärnan och epileptiska anfall.

Kirurgi

Kirurgi i någon form utgör den viktigaste grundstenen i behandlingen av de flesta tumörer i nervsystem och är oersättlig för att erhålla en korrektdiagnos inför annan icke-kirurgisk behandling. En operation har många gånger en stor betydelse för att minska den totala storleken av en tumör och kan genom detta ofta påverka ge en symtomlindring. Det måste dock betonas att den kirurgiska behandlingen kräver ett individuellt ställningstagande. Typ av ingrepp samt omfattningen av ingreppet varierar starkt beroende på tumörens utseende på röntgen och läget i det centrala nervsystemet. Patientens övriga ev sjukdomar och allmäntillstånd spelar också stor roll.

Med hjälp av mikroskopisk kirurgi, sk neuronavigation, avancerad stereotaktisk och ultraljudsteknologi samt olika former av nervstimulering under operation har möjligheterna för kirurgisk behandling ökat. Senaste åren har neuronavigation fått en allt större betydelse. Genom denna kan kirurgen under pågående operation se var i hjärnan han/hon befinner i relation till de röntgen- eller magnetkamerabilder som tagits innan operationen.

En del godartade, sk benigna tumörer såsom meningiom, är många gånger möjliga att operera bort i sin helhet. En möjlighet till långsiktig bot finns därmed. Elakartade tumörer som maligna gliom är i princip omöjliga att operera bort i sin helhet. Detta beror på de elakartade tumörernas växtsätt som är infiltrativt. En påtaglig minskning av tumörens storlek genom operation eftersträvas dock och ökar möjligheten till förlängd överlevnad, samtidigt som tid för annan behandling medges. Den kirurgiska utvecklingen med förbättrade resultat har dock inte varit möjlig utan samtidiga framsteg inom neuroanestesin och neuroradiologin.

Mikrokirurgisk teknik har medfört att tumörer belägna på tidigare oåtkomliga ställen kan angripas på ett för hjärnan skonsamt sätt. Detta har kanske varit mest betydelsefullt för operationer av tumörer i den sk bakre skallgropen samt för operationer i anslutning till hjärnans centralt belägna hålrum. Många riktigt djupt liggande tumörer är svåråtkomliga men med hjälp av stereotaktisk teknik kan man erhålla vävnad för histopatologisk diagnostik även från dessa tumörer. Stereotaktisk teknik bygger på att ett koordinatsystem fästs på patientens huvud. Detta avbildas sedan tillsammans med tumören vid en datortomografi- eller magnetkameraundersökning. Tumörens lokalisation kan därefter beräknas i relation till koordinatsystemet. Koordinaterna för tumören kan sedan överföras till ett stereotaxiinstrument, och genom ett litet borrhål kan sedan nå en bestämd punkt i tumören och erhålla material med en tunn biopsinål.

Ultraljudsundersökning under pågående operation har möjliggjort noggrann planering och kontroll av det kirurgiska ingreppet vilket är särskilt användbart vid operation av tumörer som inte syns på hjärnans yta. Med hjälp av ultraljud kan man också erhålla vägledning under en vävnadsprovtagning, sk biopsi.

Neuronavigation är en relativt ny teknik som möjliggör att kirurgen kan lokalisera sig i hjärnan under pågående operation genom att man kan överföra positionen av ett kirurgiinstruments spets till motsvarande punkt synliggjort på en bildskärm som visande läget på en magnetkameraundersökning. På detta sätt kan kirurgen lokalisera sig vid svåra lägen. Tekniken har dock, liksom all teknik, sina svaga sidor. T ex kan tekniken inte kompensera för de förskjutningar i vävnaden som uppstår under en kirurgisk utrymning.

Hjälpmedel för att underlätta kirurgi i hjärnvävnad har utvecklats. Med s k ultraljudssug kan tumörvävnad fragmenteras och aspireras samtidigt som annan vävnad, t ex kärl, ofta kan bevaras. Vid operation av vissa tumörformer kan en nervstimulering och registrering av framkallade nervimpulser utgöra viktiga hjälpmedel liksom stimulering av hjärnans yta. Inom en snar framtid förväntas att många av dessa tekniker ska kunna ersättas med sk funktionell MRT, dvs en MRT-undersökning där man kan synliggöra funktionen i hjärnans olika områden. Man kan t ex se var på hjärnans yta handens motoriska funktion finns lokaliserad.

Strålbehandling

Syftet med strålbehandlingen är att få maximal effekt (skada) i tumören, men samtidigt påverka de normala cellerna i närheten så lite som möjligt.

Det finns flera olika sätt att utforma strålbehandlingen vid hjärntumörer: många små doser eller få större med olika tidsintervall. Vid gliom är det vanligt att stråldosen ges dagligen under 4-6 veckor.

Behandling med den s k strålkniven är användbar vid vissa små tumörer och är helt oblodig. Strålningen är av samma typ som vid annan strålbehandling. Skillnaden är att hela stråldosen ges på en gång.Med hjälp av stereotaktisk utrustning kan strålningen från en vanlig strålapparat idag koncentreras till tumören på samma sätt som med strålkniven och med samma effekt. Ytterligare ett sätt att få strålningen koncentrerad till tumören är att strålbehandla med s k protoner. Med dessa tekniker fördelas stråldosen vanligtvis på flera olika behandlingstillfällen.

Ett dilemma vid all behandling och inte minst vid strålbehandling är att inte bara cancercellerna påverkas utan också andra celler i hjärnan och i övriga centrala nervsystemet. Denna risk för biverkningar gör att det finns en gräns för hur mycket strålning som kan ges.

Strålbehandling används inte bara mot elakartade tumörer utan också mot en del godartade när de inte kan opereras bort helt och hållet.

Barn med hjärntumörer får numera sällan strålbehandling. Det gäller särskilt de allra minsta barnen, eftersom deras hjärna fortfarande håller på att utvecklas och är extra känslig för strålning.

Cytostatika

Behandling med cytostatika har inte varit lika vanlig vid hjärntumörer som vid flera andra cancertyper. Ett skäl har varit att det är svårt att få medlen att passera den s k blod-hjärnbarriären, som skyddar hjärnan mot skadliga ämnen i blodet. Därför kan det vara svårt att få en så hög koncentration av ett cytostatikum i en hjärntumör att cancercellerna dödas. Nu talar mycket för att även cytostatika ska vara en del av rutinbehandlingen av de mest elakartade gliomen. Denna cytostatikabehandling ges som tabletter dagligen under själva strålbehandlingen och kan även i vissa fall ges även efter avslutad strålbehandling. Behandlingsupplägget måste avgöras för varje enskild patient med hänsyn till tumören och patientens tillstånd. Med denna behandling har effekterna avsevärt förbättrats. Vid andra cytostatikabehandlingar av hjärntumörer ges läkemedlen oftast direkt i en blodåder (intravenöst).

Övrig behandling

Hjärntumörer orsakar ofta svullnad i hjärnan, ödem, som kan ge exempelvis huvudvärk och illamående. Svullnaden kan ofta behandlas framgångsrikt med speciella läkemedel, s k steroider (kortison). Ofta behöver den behandlingen fortsätta under en lång tid för att effekten ska kvarstå.

Epileptiska anfall vid hjärntumörer kan förebyggas genom behandling med någon av de vanliga epilepsi-medicinerna.